aspangelin

Det där med att ta tag i att börja blogga gick sådär! Men nu är jag här & nu kör vi...
Eftersom största delen kommer nog handla om min vardag & mitt liv som mamma så börjar vi med den lyckligast dagen i mitt liv, dagen då du underbara lilla verk kom till världen<3

Eller vi börjar en vecka innan ungefär! OBS!!! Långt inlägg!!
Älskade att vara gravid(om man bortser från foglossning från v.9), känslan att veta att vårt barn låg i min mage är obeskrivlig..
Veckan innan du kom hade vi kalas för min sambo Gustav & alla var samlade, det var då mina nära o kära sa till mig att hjälp vad stor du har blivit... Tack!? På måndagen skulle jag träffa barnmorskan, vaknade på morgonen o kände mig aningen svullen i ansiktet.. Ja dom hade nog rätt nu börjar jag svullna till!? Kommer till underbara barnmorskan Annika och hon ser direkt på mig att allt inte är riktigt som det ska.. Hon tar tag i min arm & trycker & släpper efter ett tag, det såg ut som om någon hade gjort ett handavtryck på min arm.. Jag hade alltså ganska så mkt vätska.. Hon tar snabbt ett blodtryck på mig & säger jaha du dig skickar vi upp till förlossningen direkt! FÖRLOSSNINGEN? Det är ju 5 veckor kvar tills jag ska ha.. Jag hade fått havandeskapsförgiftning (vilket inte var jätte oväntat eftersom jag har diabetes typ1 & det är större risk att få det) & skulle bli inlagd.. Jag blir inlagd på bb och blir ganska snabbt sämre.. Blodtrycket är skyhögt så jag blir sängliggande, huvudvärk o flimmer så ligger i ett mörkt rum o kan inte röra mig, vätskan ökar i kroppen för varje timma känndes det som, spyr & går på toa flera gånger om dan, ingen sambo som stöttade på kvällen o natten, jag orolig & totalt utmattad.. Förjävligt alltså!
Dagarna går & jag blir bara sämre & sämre & kroppen spricker snart av all vätska..
På onsdagen undrar jag vad som händer egentligen, enligt min barnmorska trodde hon det skulle ske snarast & likaså dom banrmorskorna på bb sa till mig varje dag att snart borde det hända något.. Vad dom menar med hända är att doktorn ska ta ett beslut!!
Jag pratade med doktorn varje dag för han kom o berättade hur provsvaren var, jag tog blodprov varje dag för att kolla så det inte påverkat mina organ.. Provsvaren var dåliga varje dag.. Jag sa varje dag att jag mår SKIT en dag så säger han men testa & släck ner o försök att sova dig igenom denna veckan!!?? Jag kan inte sova, mår skit o oroar mig över det lilla liv som lever i min mage.. Då säger idioten, jag kan ge dig sömntabletter så kan du sova dig igenom denna veckan så sätter vi igång dig nästa vecka.. URSÄKTA!!!?? Jag var så svag att jag orkade inte skälla ut idioten.. Min fråga blev jag har diabetes skulle jag vakna om mitt blodsocker skulle bli lågt? Hans svar blev jaha ee det vet jag inte, det kanske inte är så bra...??? IDIOT! För det första ska väl en läkare ha full koll på om hans patient har någon sjukdom, & uttalar man sig om ett läkemedel ska man väl för fanken veta allt om det innan han rekomenderar något sånt!!??
Iaf på torsdagskvällen får jag ett totalt sammanbrott.. Jag trodde seriöst att mina ben skulle sprängas av all vätska, en sjuk smärta.. Jag fick då prata med den doktorn som hade nattjour, en kvinnlig doktor! Vilket genast kännde bättre, hon förstod mig. Ja vet att det finns manliga läkare som försår med men tydligen inte min...
Hon sa med en gång jag skriver upp dig för igångsättning imorgon. TACK!

Fredagmorgon blir jag nerkörd i min lilla sjukhussäng till förlossningen, fick genast ett leende på läpparna när jag möts av dessa underbara människor! Jag fick tre dropp inkopplad till mig pga att jag var totalt utmattad så behövde allt extra jag kunde få:)
Blir igångsatt ganska snabbt & värkarna sätts igång men dagen går & inget vatten går o det kommer inte riktigt igång.. Dom väljer att avverka värkarna genom en spruta så jag kan sova o ta igen mig hela natten så dom kunde ta hål på hinnorna på lördagen.. Vi hade ctg hela tiden o dom ville att jag skulle fortsätta att ha på mig det hela natten för att hålla kolla på det lilla livet i magen..
På natten blir jag sämre, svårt att andas & spyr.. Dom ser även att lilla pyret har det kämpigt i magen så läkaren tillkalas ett flertal gånger.. Hemsk natt!
På lördagmorgonen kommer ett sort gäng med läkare & barnmorskor in, fattar direkt att okej nu händer det något!
En kvinnlig doktorn kommer fram till mig o tar mig i handen & säger dom orden jag inte vill höra!! Det blir akutkejsarsnitt... Jag trodde jag skulle dö, det var min största mardröm.. Jag var så rädd för det! Fick panik o sa att jag vill inte vara vaken vid ingreppet, då kommer denna underbara barnmorska fram till mig som jag gillade väldigt mkt & övertalar mig till att vara vaken för att det var en fantastisk upplevelse även om det var dramatiskt för mig.. Jag bröt ihop men tog mig samman ganska snabbt o tänkte att det här är för min egna skull o framför allt för det lilla livet i magen..
Jag rullades bort till salen & helt plötsligt började allt bli verkligt, vi skulle bli föräldrar nu.. Inom en kvart! Då har vi detta underbara hos oss, som bara är vår... På något konstig sätt så blev jag lugn, mkt pga alla underbara personal som var helt fantastika men den som gjorde mig mest lugn & som gjorde att jag kände mig trygg var min älskade karl. Han var min trygghet, han gjorde mig lugn & med han i min närhet visste jag att allt skulle bli bra.. Vi hade varandra..
Hon som snittade mig sa att när du känner att jag rycker väldigt mkt i din kropp så är ni snart föräldrar.. När jag kände det rycket så tänkte jag, nej hon kan inte mena nu.. GRattis nu är ni föräldrar! Det gick så snabtt! & snabbt sprang dom ut med pyret med & Gustav sprang med.. Pyret hade svårt med andningen & andades knappt men fick snabbt hjälp tack vare dessa duktiga människor.. Vad blev det säger jag? Du får vänta  & se säger hon.. Dessa minutarna var dom längsta i hela mitt liv!
Tillslut kommer Gustav in med det finaste jag någonsin sett, vår underbara lilla dotter!
Siri Sonja Amanda<3 
Den lyckan är obeskrivlig<3
Vi blev en familj

Efter det är allt suddigt för mig.. Jag blir väldigt dålig & Siri likaså! Hon fick ligga i kuvös på neo, men bara ett dygn. Hon fick dropp så att hennes blodsocker skulle stabiliseras och satte en sond på henne. Men hon var en stark liten kämpe & blev bättre för varje dag som gick.. Gustav var med henne hela tiden, sondmatade henne, mös och gav henne all kärlek han kunde ge..
Jag fick ligga kvar på förlossning, dom första dagarna kommer jag inte ihåg en sekund av.. Jag låg i sängen o fick en hel del morfin.. Den smärtan går inte beskriva!
Min havandeskapsförgiftning ville inte släppa, jag hade helt sjuka höga värden så jag fick inte röra mig en millimeter.. Men det läskigaste av allt var att jag tappade synen helt plötsligt, såg bara ljus o resten var bara suddigt.. Upp direkt till ögon där dom kunde se någon ögonbottenlossning (tror jag att det hette)
Det värsta av allt var att jag inte kunde se Siri, jag hade ju bara sett henne en gång direkt efter hon kom ut.. Tanken gick att tänk blir jag blid o aldrig kan se mer, hemskt var det..
Men tack o lov gick min syn helt tillbaka efter några dagar..
Efter en vecka med lite morfin, värktabletter, blodtryckssänkande medicin, vätskedrivande och 24 kilo lättare (japp jag gick upp drygt 20 kilo i vätska på bara en vecka) så fick jag lämna förlossningen och flytta till neo. Siri sondmatades fortfarande och hennes blodsocker (det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat när dom tog blodsocker på henne) var inte stabilt och hon hade ett förstortat hjärta så hon fick stanna kvar i 3 veckor & sen gick vi hem på neo hemsjukvård men då fick vi va hemma! Underbart!
Nu lever vi ett friskt och lyckligt liv och jag älskar att vara mamma till världens finaste Siri som är 7 månader nu, går det älska någon så mycket!?
Det var det värsta jag varit med om samtidigt som det var det bästa jag varit med om!
Jag hade inte klarat en sekund utan Gustav, du är mitt allt! Kan inte med ord beskriva vad du betyder för mig och vad det betyde för mig när du fanns där för mig! 




Älskar dig så hjärtat nästan spricker!